Tårar på väg till landet.
Så heter det i I-Ching-boken de senaste dagarna: "hinder".
Vad skulle de vara, undrade V i början av veckan. Och gick till en spågumma vid Hornstull.
En 94 årig sådan. Ord och inga visor. Vi är sjuka, måste opereras, våra män äro otrogna (har alltid varit),
tårar, fängelse och sorg.
Varpå V fick omedelbart smärtor, misstankar och grät på vägen till landet.
Sen visade det sig: lokalen vi skulle flytta till blev plötsligt för dyr. Styrelsen för bostadsrättsföreningarna i
husen runtomkring bestämde sig för att ordagrant mjölka en stackars konstnär: inte bara skulle man ta hand
om bokningar till barnkalas och en och en annan fest på kvällstid ( och naturligtvis utrymma lokalen vid dessa
tillfällen), man skulle dessutom betala all el (stället har varit hyggligt uppvärmt i tio år), och betala 6,000 kr i
månaden.
Detta är en lokal ytterst lämpad för porträttmåleri, ljus, rymlig, nära till T-banan. En lokal som skulle kunna
vara av glädje för många fler som vill måla än som hittills varit möjligt i den lokal vi har nu.
V skriver det här för att ännu en gång förfasa sig över den negativitet bostadsrättsföreningar verkar kunna
uppbringa.
Just nu vet vi alltså inte hur länge vi kan vara kvar i Skarpnäcksateljén. Vi är inte uppsagda ännu. Så vi
kör vidare.
En ny tjej, Tanja, har fått i uppdrag att koordinera en stor utställning i Järna om färg.
Hon kom till Kims kroki torsdag och till oss igår när Kristina rörde sig till Laurie Andersons musik och
senare, Filips spel på en irländsk trumma.
Den 3:e december blir det ett tillfälle till att teckna och måla hos oss i Skarpnäck. Då kommer antingen
Ursula eller Najila att vara modell.
Nu håller vi på med Vernissage kortet till Commedia dell ´arte utställningen.
Våra porträttmodeller förra söndagen var: Frances i sjunde månaden och Filip (som satt själv).
Och så var det med den saken!
